motiv

färgad av olivtvål och mindrevärdeskomplex tar jag min sporadiska tillflykt till det språkliga masturberandets introverta, uppfyllande rike. samtidigt som jag sitter och undrar om en blogg faktiskt måste uttrycka en åsikt för att attrahera något läsarantal att tala om försöker jag återanknyta till den något "mellow" stämning som vanligtvis genererar traditionellt diffusa och svårtydda inlägg, och inser paradoxen och  autodestruktiviteten i det hela. vi "googlar" på post-punk och dricker vatten på flaska, samtidigt som vi färdas i 200 km/h, 76 km/h under ett 15 år gammalt svenskt rekord. det slår mig att så mycket mer än ett nytt svenskt hastighetsrekord har hänt på 15 år, men att allt har gått fortare än Statens Järnvägar någonsin vågat drömma om.

lösryckta uttryck, som ändamålslös ändamålsenlighet, bildar, likt USA-kritisk konst en svårgriplig skapelse av förvirring och uppgivenhet. i en sorts självförebråelseorgie, uppblandad av djupa suckar och tunga sinnen ställer jag mig själv mot en porös vägg av flyktiga meningar och, till synes, malplacerade ord, och frågar mig vad jag sysslar med. till svar får jag två alternativ: jag är antingen på helt fel plats, eller så är ALLA här inne idioter. samtidigt som det senare ter sig mer och mer troligt, i sällskap av fnittrande psykfall och frustande troll, stiger frågan återigen mot ytan i denna sjudande, bubblande, fräsande häxbrygd; har jag egentligen någon aning om vad jag gör? är jag placerad i denna teoretiska hord av intellektuell boskap som straff eller i tron att jag ska passa in? är min socialt missanpassade bordsgranne något slags oönskad följeslagare i denna bisarra terräng på ett självdestruktivt korståg mot den svarta humorns förlovade land? det är en bitter insikt som säger mig att det är mina egna ansträngningar som har försatt mig i denna exil, och någon förvriden form av stolt självbevarelsedrift som håller mig kvar vid flocken.

det är tydligen vår som följer denna diffusa vinter och dess påstådda tillkortakommanden. det är ett märkligt, men antagligen logiskt, sätt att färdas mellan årstider att resa än mot vår och en uppblandad kyla, än mot en ihållande vinters inkonsekventa värme, och samtidigt upptäcka att verklighet i plural inte är bekant för en av människans egna skapelser. det är intressant att fundera kring vilken typ av gudomlig blunder teknikens under ibland faller under, och vilken sorts ironi som bäst lämpar sig för detta självgäckande fenomen, men för stunden mindre intressant med de, till synes oändliga, rader av svårtydda, antika begrepp som väntar under teoretikers förvirrade regi. man frågar sig vad detta halvhjärtade skådespeleri ska leda till, annat än en besviken publik och tomma föreställningar. det är onekligen en oviss aktör som väntar bakom framtidens frustrerande otransparenta ridå och de långa skuggor som smyger i kulisserna.

you stand in a nearly empty room, holding your dick in one hand, brushing your teeth with the other. the pouring sound from underneath tingles up from the oval chair, and as you are amazed by your effectivity doing these two routine manner things at the same time, you are equally awed by fascination as piss mixes with spit on the bottom of the toilet, making little lather galaxies in your urine. tiny bits of art work in your exrement. this is neither morbid, nor absurd; it's merely the reaching of an important insight - that everything is art. the sensation of being able to apprichiate you own piss in a deeper sence is not only arousing, but rather fucking marvelous, especially as you realize that this is just your inception of exploring the world. and suitably enough it all begins with yourself, sort of speak.

och så kom vintern med sin kyla och poesi. i ett estetiskt nedslående tillstånd av apati dansade världen i halvhjärtade konvulsioner när ben och ligament omslöts av en döende årstids klagan. det var jämmer och elände och avstannad frenesi när frusna lågor stelt slickade höstens regnvåta sköte och grät de falska tårar av vissnad fägring som bara ett redan slutet öga kan uppbringa.

[tempusbyte]

när dikten är som en målning och orden som dess färger blir motivet allt för ofta en närsynt kreatörs avbild. på samma Kant faller resonemang om en inkonsekvent avsky och tvetydig hatkärlek till frost och fixerad dagg i den lamslagna tillvaro denna årliga istid skapar. vad är syftet med att leva som man lär om man, så länge man lever, inte kan lära om livets mål? där har vi en kant att balansera på för en ostpreussisk tankeakrobat, och detta medan jag själv trasslar in mig i såväl röda trådar som fackuttryck där jag sätter två K:n från olika världar i samma namn. det är inte en pinsam tystnad utan ett upphöjt lugn som sänker sig över sådana bekännelser och får en att hoppas att mindre misslyckanden leder till större insikter. med förra mening sagd har även jag säkrat en ev. anställning som lyckokaksmakare, i en värld där österländska bagare inte behöver kunna skilja på skönlitteratur och filosofi. det blir jag, Mao och Bruce Lee. kick-ass-muffins och kommunistmazarin. precis som i "Tårtan" och "Tre deckare". så jävla tajta.

jag har hittat ett värdigt substitut till Dexter och Heroes - Californication. "Showtime presents" är numera officiellt min medicin mot denna vinters obarmhärtiga leda och mörker. visserligen kom jag på mig själv med att titta på Futurama härom dagen, men vafan, ingen är ju perfekt.

hur som helst ska denna vecka få bli en uppryckningens tid och ett farväl till tvångsmässig dekadens. eller åtminstone ett ärligt försök. jag ska gå på banken, köpa toalettpapper och äta frukt. jag blir fanimej som en ny människa. kanske rentav börjar träna eller nåt. bara för att.

klockan nollettfyrtiosju står tiden nästan lite stilla. utomhus är mer inne än inomhus är både ute och so last season. "vem minns egentligen vilken säsong det senast var snö någon gång på året", kommer man att säga på The World Wide Web, när "global warming" inte längre är ett svårstavat begrepp utan ett svårintagligt faktum och det svenska språket består av engelska ord.

det är en nästantystnad som omgärdar miljövänliga lampor i deras desperata försök att rädda världen, medan ute blir allt mer som det mesta kommer att vara när polerna smält och vi får en självvållad syndaflod á la 21th century i inboxen - svårmöblerat. så det gäller tydligen att visa vad man går för, innan man går, för förlösande för-ösande löser inga våta problem när korken har lossnat i Noaks ark. hur bittert måste det inte vara för en strandsatt visionär där han sitter med tidernas mest heltäckande zoo och långsamt inser att varken båten eller det där pissiga jävla questet hade behövts om han bara hade sprejat lite mindre och pantat lite mer. samtidigt sitter hela mediavärlden och brain-stormar om hur fan man kan tjäna pengar på det här med total fucking mayhem. "finns det inte en marknad för det? vad har vi för målgrupp...?" det slutgiltiga avskedet av sunt förnuft och total jävla avsaknad av verklighetsanknytning: säsongsstart på juldagen. bästa sändningstid och mittuppslaget, just som Jesus kastat in handduken och kommersen tar vid. är det bara jag eller känns det faktum att "Homo Sapiens" inte finns med i mitt ordbehandlingsprogram som mer symbolik än överanalys?

klockan nolltvåfyrtioett tinar fortfarande januari bort och det verkar som att en timme inte var tillräckligt för att käre gamle Noak skulle ta sitt förnuft till fånga. det återstår väl att se om inte Västvärlden bestämmer sig för att rationalisera bort vintern snart, för att lämna plats åt en marknad på tillväxt, såsom våren och dagar med soltimmar som faktiskt varar längre än 60 minuter. jag vill inte ge mitt godkännande till något sådant, men vissa dagar detta snöfria, grådaskiga plagiat på nostalgiska vinterminnen känns just kälkar och snöbollskrig obehagligt främmande. är det vad som kallas att gå vidare?

tack vare världens vackraste fru poubelle känns det numera som att komma hem till ett hem, inte bara för att jag får dela rummet med min käresta, utan även p.g.a. sådana till synes basala saker som gardiner och tavlor. men när man bor i en lägenhet som känns mer som ett lagringsutrymme än en bostad sänker man till slut kraven på inredning en aning.

kände nyss att jag hade något att berätta och tankarna går till anekdoter från barndomen innehållande gungstolar och farföräldrar, men nu blev det inget av. istället får Harriet and the Harbringers, estradpoesi och kärleksfullt suktande tankar värma i den kalla januarinatten. klockan nollfyranollåtta är läggdags denna regniga kväll som blev natt, och som innehållit soffbärande, taco-paj och en spänd förväntan.

känner att inlägget från i eftermiddags i rättvisans namn kräver en liten komplettering. för att förebygga eventuella misstankar om att min tillvaro här nere i storstan' inte enbart innefattar total och onyanserad misär bör det nämnas att dagen till syvene och sist faktiskt blev riktigt trevlig. efter mer eller mindre omedvetet pep talk i goda vänners lag, lite inspirations-boost på en rikstäckande affärskedja (börjar på D och slutar på esigntorget) samt lite fyndande av välbehövliga interiörsattiraljer hos en av ovan nämnda kamrater kunde dagen, efter vissa geografiska komplikationer, krönas av en avsevärd "pimpning" av en bostad som numera åtminstone lite liknar vad den faktiskt är.

till min skräckblandade förtjusning inser jag nu till råga på allt att detta inlägg naggar oroväckande i kanten på den lite smågiftiga kaka som är idag-har-jag-gjort-bloggande. det vore trist om man föll dit på något sådant, för jag börjar faktiskt gilla det här.

när dagarna präglas av kalla golv, mörka morgnar och brist på inspiration får man glädjas åt de små medgångarna i tillvaron; en grön gubbe när man har bra fart med cykeln, rätt musik vid rätt tillfälle och en dimma som håller i sig hela dagen och då döljer redan diffusa framtidsutsikter, snarare än sikten. jag har på senare tid även börjat finna motivation i andras företagsamhet, allra helst som min egen allt för ofta tycks i det närmaste obefintlig. det är mycket och inte lite avtrubbande att vakna upp på morgonen och direkt känna att idag kommer jag fan inte få någonting gjort. än mer när man inser att man i vanlig ordning bara har sig själv och ingen annan att skylla.

brevet till Sofia Coppola går också långsamt men inte framåt. det är märkligt hur vänliga och uppriktiga ord ibland kan vara så svåra att uppbringa. än märkligare den idag sorgligt välgrundade farhågan att de ska uppfattas som motsatsen. eller värre. det är inte bara i Sveriges avlånga land som avhållsamhet och misstro är en dygd, och man undrar om det är så konstigt att världen ser ut som den gör när några vänliga ord, om än från ett obekant ansikte, kan tas emot som något annat än välmenande.

till höger om mig sitter en kvinna med sina två barn och läser högt ur en bok om ficktjuvar i Paris, i bakgrunden syns affischer med reklam om fair trade-kaffe och jag kommer inte ihåg den sista av tre saker jag hade tänkt uträtta idag.

det sägs att en bild säger mer än tusen ord, men tyvärr funkar det inte åt båda hållen. det är frustrerande att inse att varken tusen eller en miljon ord alla gånger kan förmedla detsamma som en bild. jag har länge, när jag känt för att skriva, försökt att med ord måla upp en idé om en bild som jag har i mitt huvud och känt mig otillräcklig när jag inte lyckats. jag vet inte om den bilden går att frambringa på något annat sätt, men den tycks inte vara mer än en inspiration för mitt skrivande. jag tror dock att jag kan fånga den visuellt och jag ämnar försöka.

i morgon när jag vaknar ska jag skriva ett brev till Sofia Coppola och tacka henne för att hon hjälpt till att forma mitt bildspråk och mina idéer om rörligt fotografi.

jag inser nu att detta inlägg blev till i ett försök att, av någon anledning, söka locka de anonyma, lätt skiftande siffrorna under "Statistik" som är mina läsare att fortsätta i sitt till synes fruktlösa uppdaterande av min blogg. varför vet jag inte, men av någon anledning har ni blivit lite viktiga för mig, ni "Unika besökare" (för det är ju inte som att jag kan gissa mig till vilka ni är och ni var ju mindre viktiga innan...). framför allt ni 5:or och 6:or ligger bra till och har goda chanser till oadresserade julkort om ett år, men med tanke på mitt utrymme för att vara kräsen i nuläget så går inte ni 3:or, 2:or och 1:or av för hackor heller. det är lite märkligt hur desperat den moderna människan är efter någon form av bekräftelse på sin egen existens, på att hon faktiskt finns till. borde man inte kunna nöja sig med en spegel och ett nyp i armen? jag har nämligen rätt att moralisera, för jag är ju inte precis likadan själv...nåja.

i alla fall.

i takt med att plusgraderna får ett allt djupare rotat igenkännande i svenskens sinne tinar också sakta hoppet om en snöklädd vinter. jag minns med förundran en födelsedag (d.v.s. mitten på oktober) för omkring 10-11 år sedan då vi knappt kom utanför dörren för all snö, och jag tror att jag fick en sno-racer.

farligt nära att säga något så förbjudet som "det var bättre förr" biter jag mig bildligt talat i min högst bokstavliga, men lyckligtvis intakta läpp, samtidigt som jag, och ni kära 5:or och 6:or med mig, vet att det var fan tider det.

jag antar att det är en vanlig upplevelse för de som flyttar ofta, men som nybörjare inom det här med att byta bostad känns det lite märkligt att ha två hem. en återigen efterlängtad snö lägger sig att vila lätt över Västernorrland medan det mindre blyga Uppsala förblir klätt i en långt mer exponerande slags frostnegligé och kluvenheten är stor som jag samvetsgrant färdas kollektivt och regionalt mellan dessa två verkligheter. jag säger inte att det är en helt oangenäm förvirring, eller åtminstone inte ett helt ovälkommet tidsfördriv att fundera kring min envetet familjära relation till Sundsvall, men jag blir fortfarande inte mycket klokare om huruvida den kommer att förändras allt eftersom min vistelse på annan ort fortskrider (något jag ju trots allt har för avsikt att låta den göra på obestämd tid).

det får en att undra lite över det här med hem. är hemma, som en mindre sentimental person en gång sa, "wherever my ass is" och därigenom endast ett begrepp mer etablerat för sin funktion än sitt affektionsvärde? eller är varje mer eller mindre tillfällig rastplats ett slags hem i sig? kanske är det så att de som på något sätt fäster vikt vid sina rötter anser att den plats man kommer ifrån förblir ett hem, senare kanhända kompletterat av ytterligare ett. mycket troligt är förmodligen att allt detta hör ihop med hela flytta-hemifrån-grejen och att inte se det från detta platta, slentrianmässiga perspektiv bara vore precis så pubertalt och tonårsambivalent som alla andra intressanta funderingar som helt tydligt inte hör det "riktiga" vuxenlivet till.

för övrigt verkar jag ju mot förmodan ha blivit lite hooked på det här med dagboksbloggande. det var som fan.
det återstår väl att se hur länge det håller i sig den här gången.

jag känner att allt eftersom min inkonsekventa skäggväxt tilltar (åtföljd av en begynnande dräggighet som jag väljer att kalla rå...) avtar sakta men säkert årets första förkylning. kanhända gjorde gårdagens berusning sitt när det kom till att mota bort bacillerna ur kroppen, även om också detta nyårsfirande i ärlighetens namn lämnade en del att önska. det trevliga sällskapet till trots nådde inte min lite oengagerat bearbetade fylla de oanade höjder jag halvt om halvt hoppats på, och när krescendot med en sluddrande söråkerstjej nåddes i och med en line som "hur gammal äre märe" kändes de ditills outtalade tvivel jag närt under kvällen inte så omotiverade trots allt. det är inte utan att man börjar undra om det inte ligger någon sanning i det där om planerat festandes bristfällighet. kanske är det när man som minst väntat sig ett partaj som man har som roligast. eller så är det just skepsisen inför "pressen" på nyår som skapar press. å andra sidan brukar ta-det-som-det-kommer-inställningen allt för ofta resultera i "Grevinnan och betjänten", hämtpizza och Fröken Ur på tolvslaget.

tur då att man kan trösta sig med hyrfilmer såhär på nyårsdagen. "Samtal med Gud", "Mörkt blå, nästan svart" och "Nunnan" blev det. det är befogat med en sunt avvaktande hållning till den sista titeln. skönt kort och koncis, men den för ändå osökt tankarna till latex, tyska svartarbetare och vapenfett in my book.

känner mig fortfarande inte helt bekväm med att vara så tydlig i den här bloggen. det känns helt enkelt lite tråkigt och konventionellt att skriva på det här sättet i ett sånt här forum. i och för sig är det väl kanske inget större tryck på motiv.blogg.se, men det är väl kanske inte heller därför jag skriver.

det var hur som helst vinterns fallna kämpar som befolkade bussfönstret mot ofokusbelysning i ett av växthuseffekten bänkvärmt 2008's slasklandskap. tystnaden och avsaknaden av Efterklang i obefintliga hörlurar gjorde mobilkamerafilmer mindre intressanta än innehållslösa konversationer och tomma citat. på träden hade löven bytts ut mot en natthimmel i ett lågmält inlett januari och som en punkt känns främmande nära för vissa kapitel är varje ord i VERSALER när framtiden skriker ut sin egen kontur över ljusare tider.

dagen till ära har jag blidkat mammons punktliga törst och konsumerat hejdlöst i vinterkylan. passande nog inte femdagarförejul-klappar, utan en hög 19 december-presenter, snarare som en klapp på ryggen än en under granen, för att stilla en illa stressad och pressad lesshet. en sporadiskt förekommande köplust kom över mig vid det oväntade återseendet av en jacka jag suktade efter för ca. ett år sedan. mitt habegär fick sitt lystmäte i denna rondez-vouz och det slutade med att vi drog med oss ett gäng t-shirtar och en tröja i vårt fall mot pankhetens och julklappsbristhetsens djupa avgrund. då är det tur att Jan Johanssons flinka fingrar kan få misströstande sinnen nyktra och åter vid god håg, inte minst som ?Jazz på svenska? ter sig förvånansvärt bra i på bas i ärlighetens namn fattiga högtalare.

vad gäller 24:e december och allt vad där hör till (?) undrar jag denna dag före 4 andra innan jul vad som egentligen hände med resten av denna månad. var tog advent, luciatåg och hela den biten vägen? jag lämnade in lönerapporten, vände virtuellt blad i min påhittade almanacka och vips står tomten och trängs med släkten i hallen. kanske var det så att jag vande mig vid allt pynt och glitter och inte märkte när den smög på mig. kan det kanske vara så att julen börjar så tidigt nu för tiden att den hinner sluta innan den inträffat. på julafton sitter man och gör planer för nyår och en vecka senare ska alla veta vad man gör på påsk. borde det inte bli en förskjutning någonstans av allt överlappande? snart har högtiderna följt efter årstiderna och så har vi blomsterängar i januari och snö i juli. jag ska ta på mig en stjärngosse-strut på midsommar och se om någon hajar till.