motiv

dagen till ära har jag blidkat mammons punktliga törst och konsumerat hejdlöst i vinterkylan. passande nog inte femdagarförejul-klappar, utan en hög 19 december-presenter, snarare som en klapp på ryggen än en under granen, för att stilla en illa stressad och pressad lesshet. en sporadiskt förekommande köplust kom över mig vid det oväntade återseendet av en jacka jag suktade efter för ca. ett år sedan. mitt habegär fick sitt lystmäte i denna rondez-vouz och det slutade med att vi drog med oss ett gäng t-shirtar och en tröja i vårt fall mot pankhetens och julklappsbristhetsens djupa avgrund. då är det tur att Jan Johanssons flinka fingrar kan få misströstande sinnen nyktra och åter vid god håg, inte minst som ?Jazz på svenska? ter sig förvånansvärt bra i på bas i ärlighetens namn fattiga högtalare.

vad gäller 24:e december och allt vad där hör till (?) undrar jag denna dag före 4 andra innan jul vad som egentligen hände med resten av denna månad. var tog advent, luciatåg och hela den biten vägen? jag lämnade in lönerapporten, vände virtuellt blad i min påhittade almanacka och vips står tomten och trängs med släkten i hallen. kanske var det så att jag vande mig vid allt pynt och glitter och inte märkte när den smög på mig. kan det kanske vara så att julen börjar så tidigt nu för tiden att den hinner sluta innan den inträffat. på julafton sitter man och gör planer för nyår och en vecka senare ska alla veta vad man gör på påsk. borde det inte bli en förskjutning någonstans av allt överlappande? snart har högtiderna följt efter årstiderna och så har vi blomsterängar i januari och snö i juli. jag ska ta på mig en stjärngosse-strut på midsommar och se om någon hajar till.

idag var en svårmodets dag, trots att jag såg solen för första gången på tre dagar. lustigt nog spenderade jag större delen av dess besök på en plats jag fruktat och avskytt i tretton års tid, min nemesis tandläkaren. denna gång, emellertid, utan den sedvanliga kallsvetten och den oroliga magen, detta överlät jag till den tappra mdm poubelle, som, i sällskap av moraliskt stöd, såg Folktandvården i vitögat och, så att säga, bet ihop. Fylld av pasta, kärlek och en tilltagande tristess blev jag sedan uppäten av decembermörkret. tuggad, svald och utskiten, lika förvirrad och uppgiven som innan.

allt detta medan inget i min otillåtna bostad är så svart som balkongens förkolnade siluett mot eftermiddagsnattens solida dunkel. när mina dagar är präglade av juice, passiv rökning och Rockstar Games är det de små rörelserna som gör den stora skillnaden. kanske inte så mycket för deras litenhet som för de storas obefintlighet. i mina öron viskar Amelie Poulain och automatiska älskare, och mot mitt ben vilar den fot som bär den kropp som omsluter den som kan förbehålla sig rätten till min kärlek.
och snart är det jul...igen.