motiv

idag var en svårmodets dag, trots att jag såg solen för första gången på tre dagar. lustigt nog spenderade jag större delen av dess besök på en plats jag fruktat och avskytt i tretton års tid, min nemesis tandläkaren. denna gång, emellertid, utan den sedvanliga kallsvetten och den oroliga magen, detta överlät jag till den tappra mdm poubelle, som, i sällskap av moraliskt stöd, såg Folktandvården i vitögat och, så att säga, bet ihop. Fylld av pasta, kärlek och en tilltagande tristess blev jag sedan uppäten av decembermörkret. tuggad, svald och utskiten, lika förvirrad och uppgiven som innan.

allt detta medan inget i min otillåtna bostad är så svart som balkongens förkolnade siluett mot eftermiddagsnattens solida dunkel. när mina dagar är präglade av juice, passiv rökning och Rockstar Games är det de små rörelserna som gör den stora skillnaden. kanske inte så mycket för deras litenhet som för de storas obefintlighet. i mina öron viskar Amelie Poulain och automatiska älskare, och mot mitt ben vilar den fot som bär den kropp som omsluter den som kan förbehålla sig rätten till min kärlek.
och snart är det jul...igen.