motiv

och så kom vintern med sin kyla och poesi. i ett estetiskt nedslående tillstånd av apati dansade världen i halvhjärtade konvulsioner när ben och ligament omslöts av en döende årstids klagan. det var jämmer och elände och avstannad frenesi när frusna lågor stelt slickade höstens regnvåta sköte och grät de falska tårar av vissnad fägring som bara ett redan slutet öga kan uppbringa.

[tempusbyte]

när dikten är som en målning och orden som dess färger blir motivet allt för ofta en närsynt kreatörs avbild. på samma Kant faller resonemang om en inkonsekvent avsky och tvetydig hatkärlek till frost och fixerad dagg i den lamslagna tillvaro denna årliga istid skapar. vad är syftet med att leva som man lär om man, så länge man lever, inte kan lära om livets mål? där har vi en kant att balansera på för en ostpreussisk tankeakrobat, och detta medan jag själv trasslar in mig i såväl röda trådar som fackuttryck där jag sätter två K:n från olika världar i samma namn. det är inte en pinsam tystnad utan ett upphöjt lugn som sänker sig över sådana bekännelser och får en att hoppas att mindre misslyckanden leder till större insikter. med förra mening sagd har även jag säkrat en ev. anställning som lyckokaksmakare, i en värld där österländska bagare inte behöver kunna skilja på skönlitteratur och filosofi. det blir jag, Mao och Bruce Lee. kick-ass-muffins och kommunistmazarin. precis som i "Tårtan" och "Tre deckare". så jävla tajta.