motiv

färgad av olivtvål och mindrevärdeskomplex tar jag min sporadiska tillflykt till det språkliga masturberandets introverta, uppfyllande rike. samtidigt som jag sitter och undrar om en blogg faktiskt måste uttrycka en åsikt för att attrahera något läsarantal att tala om försöker jag återanknyta till den något "mellow" stämning som vanligtvis genererar traditionellt diffusa och svårtydda inlägg, och inser paradoxen och  autodestruktiviteten i det hela. vi "googlar" på post-punk och dricker vatten på flaska, samtidigt som vi färdas i 200 km/h, 76 km/h under ett 15 år gammalt svenskt rekord. det slår mig att så mycket mer än ett nytt svenskt hastighetsrekord har hänt på 15 år, men att allt har gått fortare än Statens Järnvägar någonsin vågat drömma om.

lösryckta uttryck, som ändamålslös ändamålsenlighet, bildar, likt USA-kritisk konst en svårgriplig skapelse av förvirring och uppgivenhet. i en sorts självförebråelseorgie, uppblandad av djupa suckar och tunga sinnen ställer jag mig själv mot en porös vägg av flyktiga meningar och, till synes, malplacerade ord, och frågar mig vad jag sysslar med. till svar får jag två alternativ: jag är antingen på helt fel plats, eller så är ALLA här inne idioter. samtidigt som det senare ter sig mer och mer troligt, i sällskap av fnittrande psykfall och frustande troll, stiger frågan återigen mot ytan i denna sjudande, bubblande, fräsande häxbrygd; har jag egentligen någon aning om vad jag gör? är jag placerad i denna teoretiska hord av intellektuell boskap som straff eller i tron att jag ska passa in? är min socialt missanpassade bordsgranne något slags oönskad följeslagare i denna bisarra terräng på ett självdestruktivt korståg mot den svarta humorns förlovade land? det är en bitter insikt som säger mig att det är mina egna ansträngningar som har försatt mig i denna exil, och någon förvriden form av stolt självbevarelsedrift som håller mig kvar vid flocken.

det är tydligen vår som följer denna diffusa vinter och dess påstådda tillkortakommanden. det är ett märkligt, men antagligen logiskt, sätt att färdas mellan årstider att resa än mot vår och en uppblandad kyla, än mot en ihållande vinters inkonsekventa värme, och samtidigt upptäcka att verklighet i plural inte är bekant för en av människans egna skapelser. det är intressant att fundera kring vilken typ av gudomlig blunder teknikens under ibland faller under, och vilken sorts ironi som bäst lämpar sig för detta självgäckande fenomen, men för stunden mindre intressant med de, till synes oändliga, rader av svårtydda, antika begrepp som väntar under teoretikers förvirrade regi. man frågar sig vad detta halvhjärtade skådespeleri ska leda till, annat än en besviken publik och tomma föreställningar. det är onekligen en oviss aktör som väntar bakom framtidens frustrerande otransparenta ridå och de långa skuggor som smyger i kulisserna.