motiv

lösryckta uttryck, som ändamålslös ändamålsenlighet, bildar, likt USA-kritisk konst en svårgriplig skapelse av förvirring och uppgivenhet. i en sorts självförebråelseorgie, uppblandad av djupa suckar och tunga sinnen ställer jag mig själv mot en porös vägg av flyktiga meningar och, till synes, malplacerade ord, och frågar mig vad jag sysslar med. till svar får jag två alternativ: jag är antingen på helt fel plats, eller så är ALLA här inne idioter. samtidigt som det senare ter sig mer och mer troligt, i sällskap av fnittrande psykfall och frustande troll, stiger frågan återigen mot ytan i denna sjudande, bubblande, fräsande häxbrygd; har jag egentligen någon aning om vad jag gör? är jag placerad i denna teoretiska hord av intellektuell boskap som straff eller i tron att jag ska passa in? är min socialt missanpassade bordsgranne något slags oönskad följeslagare i denna bisarra terräng på ett självdestruktivt korståg mot den svarta humorns förlovade land? det är en bitter insikt som säger mig att det är mina egna ansträngningar som har försatt mig i denna exil, och någon förvriden form av stolt självbevarelsedrift som håller mig kvar vid flocken.